Nu har övergången kommit. Lyssnar på ganska dålig musik och teet står på spisen (eller vattenkokaren) och jag väntar på att min Fellini ska bli färdig. Var så länge sedan jag såg på 8½, så lite exalterad får man vara.

Jag har nekat folk att komma hit under hela dagen. Det luktar lite funky, på det dåliga sättet, det är sprit lite överallt som inte går att konsumera längre, och fimparna praktiskt taget anfaller så fort man öppnar ögonen. Det är kanske mer hälsosamt att låta bli.

Och folk. USCH! Det går bra för dem, eller så är de som jag och fy fan. Ah, eller jo. Jag gillar folk som är som jag, så länge det inte blir konkurrens. Förhoppningsvis finns det inte jättemånga som jag därute, men det är inte så relevant. Vad pratar vi om? Förmågan att upprätthålla en hälsosam monolog har gått åt helvete den också. Den inre monologen, jag undrar vad den håller på med. Ligger där inne och myser, tänker på vodka, eller kaffe och kakor.

Den borde ju skjutas.

Annars. Jag har ont i kroppen. På kroppen, och blåmärken på de knasigaste ställen, men det kunde varit värre. Egentligen borde man bara lägga sig på golvet tills något bättre dyker upp.

Nej, nej, nej, nej, nej...

Eller? Fan. Nu har jag på allvar supit bort varenda hjärncell... i... min kropp? Jag vet inte. Imorgon ska det ölas! Fast jag ska jobba. Kanske. Jag är så förvirrad, och det är så himla oseriöst roligt att det finns inte. Mår dåligt över alla studentkvalen, har lite väl lite pengar men det är inte värre än att man överlever. Vännerna överlever också, den ena lite bättre än den andra.

Fylla, blandat med en jävligt nykter ångest för vad som eventuellt komma eller inte komma skall. Det är en härlig blandning som jag önskar alla därute. I stora världen.